Knarrens svanesång – finns det någon ljusning för försommarnattens punkigaste fågel?

En särling i vår fågelfauna. Bild från Wikipedia, av Sergey Yeliseev

En särling i vår fågelfauna. Bild från Wikipedia, av Sergey Yeliseev

Om man har kommit kornknarren in på livet så släpper inte kärleken taget. Aldrig någonsin. Det är en särling i vår fågelfauna. En skränande punkare som taktfast terroriserar natten med sitt raspiga snärpande. Där andra fåglar sjunger vackert eller har utpräglad fjäderdräkt har knarren attityd, hög röst och ett lite argt dinosaurielikt utseende.

Dessvärre går det inget vidare för kornknarren i dagens förändrade jordbruksvärld. Knarren är egentligen en rallfågel, men till skillnad från sina släktingar som är starkt knutna till våtmarker är knarren förtjust i lite torrare marker. Inte helt torra, men en fuktig frisk äng, en vallåker med inslag av diken med högre vegetation, eller en trädaåker är mumma. Den stora strukturomvandling av jordbruket som präglat hela 1900-talet och som fortgår än i dag har inneburit stora förändringar för kornknarren. Åkrar och vallar är nuförtiden torra, dikade och hårt rationaliserade. Vallen i södra Sverige slås redan i maj, ofta precis när knarren har börjat häcka. Skördaren blir som en giljotin på hjul som hackar boet och ungarna, samtidigt som biotopen försvinner för de vuxna fåglarna.

Mannaminnet är kort. Arter kommer och går utan att vi riktigt märker det. Men med knarren finns för de som varit med ett tag en pockande känsla. En tystnad. Tyst när det borde varit ljud. En skriande tystnad. När jag började skåda fågel på allvar under tidigt 1990-tal var kornknarren relativt vanlig på Öland, dels i de allra sydligaste socknarna, dels omkring Löt på norra delen av ön. Runt vandrarhemmet i Ås kunde man höra upp mot 10 knarrar från en och samma plats. Går man tillbaka ytterligare 100 år i tiden var knarren en karaktärsfågel på flera håll i landet. Bonden somnade till ett taktfast snärpande i ängen.

Under 90-talet startade Ottenby fågelstation en WWF-finansierad studie om kornknarr. Under ett antal år fångades knarrar in och förseddes med små radiosändare. Genom sändarna kunde fåglarnas rörelser pejlas i landskapet och kunskap om häckningsframgång med mera lättare studeras. Du som läser dessa rader kanske inte inser hur svårt detta projekt var. Till och börja med sker all fångst på natten, med hjälp av bandspelare och tunna slöjnät. Och inte är knarren lättfångad. Den är klok, rent av pillemariskt smart, och de flesta nätter kunde kanske endast en eller ett par knarrar fångas. Sedan skall deras rörelser följas. Tekniken har tagit elefantkliv på sistone, men på 90-talet var det klassisk radiopejling som gällde. Åka till stället fågeln senast var på. Pejla. Ingen där. Byta frekvens. Pejla. Ingen där. Byta frekvens. Pejla. Åka någon annanstans. Pejla igen. Inse att sändarhelvetet trillat av och att knarren måste fångas in igen. Och hur hittar man ett bo i ett hav av nässlor? Eller äggskal i en slagen vall? Ni förstår att detta var ett projekt för folk med extremt stort tålamod. Alternativt galningar. Kontentan av projektet blev att kornknarrens dystra situation lyftes upp på agendan och att ett antal åtgärder föreslogs.

Nu ca 20 år senare har jag återvänt till Öland. Lite äldre och mer stadd i kassa. Jag har köpt ett hus på sydöstra delen av ön. I knarrarnas gamla fäste. Men nu saknas knarren på de flesta ställen där den förr fanns. Fortfarande sitter det ett par stycken mellan Gräsgård och Össby, men antalet är dykande. Nu för tiden hör man fler vaktlar på en sommar än vad man hör knarrar. Men hjärtat klappar fortfarande för knarren och jag brukar ta ett par cykelturer varje år för att få in rytmen av knarr-snärpandet i blodet. I år har jag inte hunnit. Jobb, ungar och ett hus som skall renoveras. Knarren har fått vänta.

I helgen kom min granne Jan med ett bylte i näven. Redan på håll såg jag ett par långa ben, rödbruna vingar och ett litet hönsahuvud – en kornknarr! Men död. Påkörd av några andra bekanta bara 200 meter från mitt hus.

bild

Sitter och håller knarren i handen. Fortfarande varm. Vingen är bruten, antagligen ryggen också. Lite kornknarrsnor rinner ner på handen. Efter tag med blod i. Blåser den på magen. Jo, magfjädrarna är bortplockade; som isolering till boet, en rynkig ruvfläck tyder på att det är en hona som lagt ägg. En av de sista knarrarna på södra Öland.

Kan inte riktigt släppa det där med knarren. Som sagt: en kärlek som inte släpper. En kliande sårskorpa som måste pillas på. Ringer upp Henrik Ehrenberg som de senaste åren tillsammans med några kamrater tagit upp tråden om knarrarnas liv och leverne. Tekniken har utvecklats och Henrik med flera sätter på små ljusloggrar på benen på knarrarna. Loggern mäter dagsljusets längd och man kan med hjälp av det och en klocka räkna ut var på jordklotet fågeln befunnit sig. En ganska billig grej, men väldigt användbar för vissa fågelarter. Positionerna blir inte helt exakta, men en upplösning på ett par kilometer till ett par mil spelar inte så stor roll om man vill ta reda på var i Afrika kornknarren övervintrar. Kruxet är att man måste återfånga fågeln – något som de faktiskt har lyckats med i år! Skall bli spännande att se resultaten av deras studier!

Ett knippe illegalt skjutna knarrar från Grekland - farorna lägs flyttningen är påtagliga.

Ett knippe illegalt skjutna knarrar från Grekland – farorna lägs flyttningen är påtagliga.

Det blir ett långt samtal med Henrik. Nja, helt bra är det väl inte för knarren. Men det är inte helt nattsvart. I Skåne, Östergötland och andra ställen utanför de gamla kärnområdena (Öland, Gotland och Uppland) har det dykt upp fler knarrar de senaste åren. Och i delvis nya biotoper. Exempelvis finns det rapporter om knarrar från energiskog – så länge det finns gott om nässlor. Men där finns andra faror. Förändrade miljöer under flyttningen. Jakt i Medelhavet. Listan är lång.

Kanske är det inte ett helt kört. Men känslan av att knarren sjunger på sin svanesång är stark. Och försommarnatten riskerar att för alltid förändras.

Jonas Waldenström (på tåget mot Uppsala)